Gammal demokrati

I en period av chock och svåra trauman blir vi tydligen konservativa. Samhälllet är bräckligt, gamla värden blir viktiga. Vi vill ha en kung som för folkets talan och tröstar oss. Vi vill ha en stark statsminister och trosvissa präster som kan svara på våra svåra frågor om meningen med döden. Helst vill vi vara barn som kan vila i den trygga förvissningen att vi har upplysta föräldragestalter som tar hand om oss.

Men jag gillar Gammal Demokrati lika lite som Ny Demokrati.
Finns det inte ett tredje alternativ?