Vilse i Göteborg

Medan broder O är i Alperna kan jag låna hans lägenhet när plikten kallar mig till Göteborg. Det är så skönt att få rå om sig själv och slippa dessa könlösa hotellrum. Och eftersom lägenheten ligger centralt bredvid Heden är det ju gångavstånd överallt. Kopparbunken på Chalmers är väl bara runt hörnet, tänkte jag i morse när jag inte fick tag på någon taxi.

Jag behövde bara sticka näsan ut genom dörren för att förstå varför det var ont om lediga taxibilar. Ursäkta alla göteborgare, men kallar ni detta för snö? Jag kallar det för en sliskig, slemmig, obehagligt snorig, grå-beige sörja som går upp över fotknölarna. Med en ryggsäck fylld med dator och tunga böcker släpade jag mig via Korsvägen bort till Eklandagatan.
– Ursäkta kära göteborgare, men ska jag fortsätta upp längs vägen eller är det närmare om jag tar trapporna upp här till höger?
– Ta trapporna du, det är alldeles bakom den här lilla kullen.

Behöver jag säga att trapporna gick över västkustens motsvarighet till Mont Blanc? (Inte undra på att du känner dig hemma där nere i franska Alperna, brorsan.) Innan jag kom fram hade jag hunnit se betydligt mer natur än jag hade tänkt. Både kavaj och jacka åkte av innan jag var halvvägs uppe. På nervägen hann jag med såväl resterna av den nedblåsta skogen som Johannes kyrka, och närapå Poseidon också. När jag till slut halkade mig fram förbi kopparbunken ner till Chalmers teknikpark hade det gått 40 minuter och nackmusklerna var som fiolsträngar. Jag HATAR att vara vilse.

Till slut kom jag i alla fall fram och kunde ge mig i kast med dagens gärning, 25 minuter försenad. Tack gode Gud för trevliga, avspända västkustbor som utan att klaga tog emot mig och erbjöd mig en stol och en kopp kaffe.

Nu fattas bara en nackmassage och lite av den whiskey som jag såg att brorsan gömt i städskåpet :)