Skrattspegel som terapi?

Vid fredagsfrukosten på kontoret i morse berättade en man om sin 12-åriga dotter. Hon är, precis som sin far, en extrem tävlingsmänniska. Om hon har haft ett enda fel på ett prov så blir hon tårögd av ilska och går hem och pluggar det hon missade tills det sitter.

Jag kunde inte låta bli att tänka på ätstörningar. Vad har man för självbild, och framför allt för krav på sig själv, om man beter sig så när man går i sexan eller sjuan? En kollega som satt vid samma bord berättade att hennes svåger har en dotter på 16 år som precis blivit inskriven för bulimi. Jag tror att pappan till 12-åringen inser att det finns anledning att hålla ögon och öron öppna.

I mitt förra inlägg som handlade om bredbilds-tv fick jag en intressant kommentar av någon som sett en skönhetstävling där deltagarna såg sundare ut än vanligt. Vilket berodde på att tv-bilden var just sådär felaktigt inställd så att alla blev lite utdragna på bredden.

Kanske skulle man ordna terapi i nöjesfältens spegelsalar för alla flickor i riskzonen, så att de får skratta åt karikatyrer på sina kroppar. Eller kanske ska man snarare ta dit deras lärare och föräldrar tillsammans med några dokusåpakändisar och fotomodeller och låta flickorna skratta åt karikatyrer på deras kroppar istället?