Journalister som fiskar

Vem har vi egentligen störst förtroende för, en byråkrat eller en journalist?

Igår fick jag veta mer om Sveriges fiskerinäringen på en dag än jag tidigare lärt mig under mitt liv. På förmiddagen träffade jag tre byråkrater hos Fiskeriverket. Här är några fakta som jag fick i själva verket:

• Sverige har 201 större fiskefartyg (minst 15 meter) och ca 1300 mindre.
  
• De större fartygen har utrustning som överför deras position till en landstation varannan timme. När de kommer i hamn kan man jämföra den rutten med uppgifterna i loggboken.
  
• Utrustningen för positionsbestämning och annan kontroll betalas med skattemedel, till skillnad från många andra länder där fiskaren själv får stå för kostnaderna. Detta ger svenska fiskare en konkurrensfördel.
  
• Vår ekonomiska zon (territorialgräns) har osäkra sträckningar mot i princip alla våra grannländer
  
• Vi har 70 olika kvoter för vilken fisk vi får fånga i de olika ekonomiska zonerna. Dessutom kan fiskaren köpa sig en kvot i andra zoner, till exempel för att dra upp tonfisk i Maroccos zon.
  
• När fiskebåten tar upp trålen säger man att den gör en "ansträngning".
  
• Smutthavet är det poetiska namnet på en lätt bananformad internationell zon norr om Island

Under besöket fick jag en väldigt positiv bild av personalen och deras engagemang i sitt jobb. De var mycket medvetna om vikten av att använda skattemedlen försiktigt. Samtidigt var de angelägna om att dels leva upp till de regler och krav som ställs på översyn i denna internationella handel, dels hantera sitt uppdrag på ett sånt sätt att det finns några stora fiskar kvar till våra barn och barnbarn.

På kvällen igår råkade jag sedan se ett repotage i Västnytt där den tillträdande chefen för fiskeriverket blev intervjuad. Reportaget inleddes med arkivbilder och påminnelser om Västnytts ihärdiga kritiska granskning av myndigheten, och jag fick veta följande:

• Det har händer att fiskare tvingas slänga tillbaka torsk som hunnit dö i havet.
  
• Det jobbar i stort sett lika många med reglering och kontroll på fiskeriverket som det gör i hela fiskeflottan.

En jämförelse mellan besöket och reportaget ledde till följande reflektion:
Byråkraterna belyste hela tiden två sidor av varje fråga - fördelarna och nackdelarna med en sträng tillsyn, eller med investeringar i ny teknik. Journalisterna däremot verkade bara vara ute efter maximal uppmärksamhet (eftersom de inte säljer lösnummer hoppas de kanske på stora journalistpriset) och belyste därför frågan ytterst ensidigt.

Och så säger de att tv-journalister inte får ha privata bloggar eftersom detskulle äventyra deras "objektivitet". Hade jag varit grävande bloggare så hade jag tagit reda på vem det är på Västnytt som har fiskare i familjen.