Bananrepubliken Sverige

I slutet av 1998 drabbades Honduras av orkanen Mitch. Trots lärdomarna från orkanen Fifi drygt 20 år tidigare var landets ekonomi fortfarande i hög utsträckning beroende av bananplantagerna. Det ensidiga bruket av jorden gjorde landet sårbart, odlingar blåste sönder och hoppet om en god tillväxt sköljdes bort med den bördiga jorden.

Jag minns att det hos oss i Sverige fanns en stark sympati och vilja att hjälpa. Men jag minns också kommentarer om att inte bara gick att skylla på naturen utan att de till stor del fick skylla sig själva. Så går det när man låter kortsiktiga vinstintressen gå före långsiktig planering.

I dagens DN analyserar Göran Greider varför stormen härom veckan drabbade Sveriges skogsbruk så hårt. Kravet på höproduktiva skogar har gett oss ensidiga virkesplantager med antingen granar av sydeuropeiskt ursprung eller tallar från Nordamerika. Dessa skogar utgör oerhört fattiga ekosystem jämfört med den naturliga taigan.

Själv tänker jag på en bekant från Hälsingland som berättade om sin ovilja att i slutet av 1970-talet bruka skogen enligt direktiven från Skogsvårdsstyrelsen. Dels vägrade han plantera contortatall, dels lät han skogen självså sig. Han tänkte att de frön som gror bäst är förmodligen de som har hittat de bästa växtplatserna. För detta fick han varje år betala böter.

Bananrepublik eller granmonarki, skillnaden är kanske inte så stor som vi tror?