En prima donna i Göteborg

Första deltävlingen av melodifestivalen 2005 är avklarad. Det börjar med Alcazar som sjunger om sig själva i dräkter lånade från Star Trek. När de gått av scenen kommer en ledsen Cecilia Vennersten in, spanar ut i rymden och undrar vart de tog vägen. En lika ledsen Pappa Dee efterträder henne och undrar om hon någonsin kan bli intresserad av honom igen.

Jag har svårt att förstå vad hon skulle se hos honom, men Linda Bengtzing berättar att han ger alla flickor det dom vill ha. Men varför ger han inte det till Linda då? Enligt Wallstones 60-talslåt är det för att vissa av oss är osynliga människor.

Jag känner igen mig, och Pay TV sätter ord på känslan: Det är som en refräng som har hakat upp sig. Varför blir det alltid så? Min namne i Nordman kommer in och berättar med raspig stämma att det är för att ödet var min väg.

Men bäst jag sitter där och begrundar mitt dystra öde så kommer Shirley Clamp i på scenen och räddar min grubblande själ. Hon har lånat juvelerna av Sarah Leander, klänningen av Tomas di Leva och sin röst av änglarna. Från rymden till himmelen. Cirkeln är sluten och jag vet att jag kommer att drömma vackra drömmar inatt. Tack Shirley!