Bättre än bolibompa

Eftersom det har varit mycket att göra några veckor har det inte blivit av tidigare. Och eftersom vi ska åka tvärs över landet för att fira broder Olas 30-årsdag i efterskott så masar jag mig äntligen ner i källaren och tar fram sommardäcken.

Vis av erfarenheten kör jag ut på gatan innan jag tar fram den minimala domkraften och hissar upp bilen. Förra våren var jag kvar på parkeringsplatsen men då sjönk domkraften ner i det mjuka gruset så bilen stod och balanserade på bromsskivan. Sånt ska tydligen en bromsskiva tåla för det har gått bra att både köra och stanna bilen även efter det.

I år stod jag alltså på fastare mark, men vad hjälpte det. Första däcket gick bra men det andra satt som berget. Jag sparkade och knackade och använde alla de få tricks som jag lärt mig, men förgäves. Dessutom klarar den lilla domkraften inte alltör kraftiga gungningar.

Jag står alltså där och svär högt och ljudligt och undrar vad det är för mening med alltihopa. Plötsligt upptäcker jag i hyreshuset bredvid ett par små barn som står i fönstret och tittar storögt på mig. Och då inser jag att det inte var bortkastat ändå.

Jag har tydligen erbjudit en scen som har lockat iväg dem från barnprogrammen. Då kan man ju inte vara missnöjd med sitt framträdande, eller hur?