Jag blir ofta upprörd av hur människor läser bibeln och använder saker som står där i sin argumentation. Det finns många olika sätt att förhålla sig till bibeln. En del läser bibeln som fan, andra läser den när andan faller på och många läser den inte alls. Om du inte är det minsta intresserad av uttalanden från församlingen i Knutby, pastor Åke Green eller påven så kan du hoppa över det här inlägget, för då är det förmodligen inte särskilt intressant. (Dessutom är det nästan lika långt som min recension av senaste deltävlingen i melodifestivalen...)
Det jag vill diskutera är hur den som kallar sig kristen ska förhålla sig till de levnadsregler som finns i bibeln, och som gör att någon förtalar homosexuella och någon annan offrar sin hustrus liv. Själv tycker jag att det saknas en del argument och kunskap i den allmänna debatten. Istället för att överlåta ansvaret att skingra dimmorna åt allehanda klåpare så tänkte jag i all ödmjukhet dela med mig av mina tankar i ämnet. (För att lugna känsliga läsare kan jag meddela att jag tagit viss hjälp i faktainsamlingen av en pastor jag känner som råkar vara gift med min svägerska.)
Bibeln besvarar liksom andra religiösa skrifter frågorna Hur och Varför. Hur blev människan till? Varför lyser regnbågen? Varför ska man vara snäll mot andra? Detta sker i ett antal böcker som beskriver människans relation till Gud genom århundradena, och som samtidigt ger ett stort antal levnadsregler.
Bibeln består av ett 70-tal böcker fördelade på gamla och nya testamentet. Testamente betyder förbund, och håll i er nu, för i det här med förbund ligger nyckeln till förståelsen.
När Gud skapat människan satte han oss i Edens lustgård. Samtidigt satte han också vår lojalitet på prov. När vi åt av kunskapens frukt gick relationen i stöpet och människan spred sig över jorden och vände sin skapare ryggen. Men Gud ville inte att allt skulle gå åt helvete, utan ansträngde sig för att åter upprätta förhållandet.
Detta gjordes genom att ingå ett antal förbund. Först satsade Gud på hela mänskligheten, senare på enskilda individer som skulle bli anfäder till ett utvalt folk. Det började med Kain och Noa och fortsatte med Abraham, Isak, Jakob och Moses. Varje förbund beseglades med något tecken, det kunde vara ett märke i pannan, ett speciellt namn, regnbågen på himlen eller en förbundsark med budord.
Till varje nytt förbund hörde också en ny uppsättning levnadsregler. Allteftersom de gamla förbunden bryts och nya sluts så ökar antalet regler. Men det hjälps inte, Gud hade tydligen inte sin bästa dag när människan skapades. Oavsett hur tydliga regler vi fick så misslyckades vi.
Då ändrade Gud taktik och lät istället sin son Jesus ta plats bland oss människor i ett ockuperat land vid Medelhavet. Först lärde Jesus oss ett och annat, sedan dog han och fick liv igen för att ta på sig följderna av våra tillkortakommanden när det gäller att följa reglerna.
Hur ska då den som läser bibeln idag förhålla sig till alla gamla regler?
Några listiga män ställde en kvinna som varit otrogen framför Jesus och frågade om reglerna i gamla testamentet gällde, vilket hade inneburit att hon skulle stenas till döds. Svaret är klassiskt: den som själv aldrig brutit mot någon regel kastar första stenen. Det sägs att Jesus skrev i sanden innan han svarade, men kanske suddade han snarare ut alla gamla förbund och deras omöjliga regler?
Det bud som Jesus höll fast vid var att vi ska älska Gud, oss själva och varandra. När Jesus dött och uppstått fick vi tillgång till Guds ande för att vägleda oss. De gamla förbunden och deras regler gäller inte längre. Jesus respekterade och umgicks med horor, skattesmitare och andra regelbrytare. Han föraktade däremot de som dömde och fördömde andra människor.
Den som kallar sig kristen idag och använder bibelcitat från de gamla förbunden i sin argumentation mot onani, homosexuella eller arbete på vilodagen har alltså valt att läsa enstaka rader här och där, men knappast tagit till sig helheten. Och den som tillmäter bibelböckerna som beskriver kyrkans framväxt lika stor betydelse som orden från Jesus har kanske till och med något att lära av den utskällda bästsäljaren
Da Vinci-koden, där Dan Brown raljerar med urvalsprocessen av nya testamentets böcker vid kyrkomötet i Nice år 325.
Hur är min egen relation till Gud då? Ja, den som det visste. När jag har en stark naturupplevelse har jag lätt att tro på Gud, när jag ser nyheterna på tv är det lite värre. Jag har märkt att det fungerar likadant åt båda håll det där. Ibland tror Gud på mig också, och ibland tvivlar vi båda två. Hur vi förhåller oss till varandra efter det här inlägget vet jag inte säkert. Osvuret är kanske bäst.
